”Jag hjälper barn och unga människor framåt”

Finsk sisu blandat med ett stort knippe energi, det möter mig i korridoren när jag hälsar på Aila Karjalainen, socialsekreterare för barn och ungdomar. Idag ska jag få veta lite mer om vad man gör på individ- och familjeomsorgen. Verksamheten, som ofta förkortas IFO, är inte helt lätt att beskriva och få grepp om, bland annat för att många krångliga lagar och paragrafer styr vad man gör och för att verksamheten innehåller en mängd fackuttryck, alltså konstiga ord.

Aila Karjalainen

Aila Karjalainen, socialsekreterare

Pang på rödbetan då – hur ser en typisk arbetsdag ut, vad gör du på jobbet?

För det första så finns det nog inga typiska arbetsdagar. Jag kan aldrig veta i förväg hur en dag ser ut, men det är ju lite av tjusningen också – variationen. Men ofta börjar jag dagen med telefontid. Då ringer man till mig, om allt mellan himmel och jord. Det kan vara en förälder som vill rådfråga i en jobbig situation där ens tonåriga dotter rymmer hemifrån. Eller så kan det vara någon som vill anmäla att man misstänker att ett barn far illa, kanske i en familj med missbrukande föräldrar, misshandel eller psykisk sjukdom. Därefter ringer jag en del samtal, kanske till klienter eller ett familjehem. Eller så kan jag åka iväg på hembesök. Och sedan brukar dagen rulla på med dokumentation, beslut om insatser och uppföljningar.

Ansökan, anmälan, utredning, bedömning, beslut, insats, uppföljning och omprövning – när det gäller ditt jobb finns många konstiga ord och begrepp. Kan du förklara lite?

Mitt jobb börjar oftast med antingen en ansökan eller en anmälan. Om någon ansöker om hjälp eller stöd har jag skyldighet att börja en utredning. Om någon gör en anmälan ska jag först göra en förhandsbedömning för att se om barnet behöver skydd och om det behöver påbörjas en utredning. I förhandsbedömningsskedet får jag endast kontakta; den som anmält, barnet det gäller, och föräldrarna.

I mina utredningar tar jag sedan reda på behoven hos barnet eller den unga personen och hur de behoven i dagsläget uppfylls av vårdnadshavarna. Om min bedömning blir att det behövs stöd till exempel i form av en kontaktperson eller -familj eller om barnet och dess familj behöver stöd i hemmet kan jag besluta om det. Jag får däremot inte ensam besluta om barnet ska placeras i till exempel ett familjehem. En sådan placering, om den sker genom frivillighet, är det socialnämndens myndighetsutskott som fattar beslut om. Om det gäller en tvångsplacering gäller lagen om vård av unga, och i de fallen fattar förvaltningsrätten i Västerås beslut.

Allt som jag gör måste jag också dokumentera väldigt noga. Det har givetvis med rättssäkerhet att göra, men dokumentationen hjälper mig även när jag bland annat gör uppföljningar. För jag följer med jämna mellanrum upp alla som har pågående insatser på något sätt, för att på nytt besluta om stödet ska fortsätta eller upphöra.

Nu förstår jag lite bättre vad du gör, Aila. Men alla dessa beslut, hur vet du hur du ska fatta dem?

Vi jobbar efter en utredningsmodell eller verktyg som heter BBIC. Förkortningen står för Barns Behov I Centrum. I den modellen ställer man barnets behov mot föräldrarnas förmåga att tillgodose behoven och man väger även in familj och miljö i bedömningen. Och vi ska luta oss mot forskning inom området.

Mycket, för att inte säga allt, av mitt jobb går ut på samarbete. Samarbetet med familjerna för det första. För det mesta sker kontakterna med familjerna på frivillig basis. Vi jobbar tillsammans med att styra upp tillvaron för barnen och de unga. Jag finns här med min kunskap om vilket stöd som finns, vad man har för rättigheter och skyldigheter, och jag är ofta en kanal till andra, både myndigheter och vårdinstanser.

För att kunna göra mina bedömningar behöver jag samarbeta med ett stort antal personer i barnets eller den ungas närhet. Jag hämtar in information från bland annat skola eller förskola, släktingar och grannar. Och jag samarbetar med olika vårdinstanser, som exempelvis barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Sedan har jag mycket kontakt med polis och åklagare, som parallellt med mina utredningar utreder misstankar om brott.

Vad är roligast med ditt jobb?

Som jag sagt tidigare – variationen, att ingen dag är den andra lik. Och förstås alla möten med människor. Jag har en vilja att se barnet, barnets bästa, barnets trygghet. Det är ett svårt jobb, många gånger en balansgång, men när man hittar samarbetet med föräldrarna och barnen, och tillsammans jobbar för barnets bästa. Då känner jag att jag gör nytta, gör skillnad.

Inte ett alldeles lätt jobb – hur länge har du hållit på med detta, och vad har du för bakgrund?

I Kungsör har jag varit i fyra och ett halvt år, innan dess jobbade jag bland annat i Örebro under många år. I Örebro, på universitetet, läste jag också och tog min socionomexamen efter tre och ett halvt års studier. Det var 1997.

Det stämmer att jag ibland får föreslå tunga beslut, men i min roll som socialsekreterare känner jag mig ändå trygg efter så pass många år. Och när det behövs finns kollegorna på kontoret och andra samverkansaktörer att ventilera saker och ting med.

Finns det någon föreställning som folk i allmänhet har om ditt jobb – som du vill ta död på?

Ja, en sak har jag! Och det vill jag verkligen lyfta fram! Jag vill verkligen säga att folk ska sluta vara rädda att vi ska ta deras barn. Många är faktiskt rädda för det. Men mitt jobb, och socialtjänsten – vi är vägen till hjälp! Och vi jobbar tillsammans med föräldrarna! Tvångsomhändertagande kommer alltid i sista hand. Och det är inte vanligt! De allra flesta fallen löser vi gemensamt och frivilligt. Jag kan till exempel säga att av de kanske 60 ärenden som jag haft i år har inget tvångsomhändertagande skett. Och under hela min tid här i Kungsör har enbart två personer omfattats av LVU, lagen om vård av unga.

Med dessa ord som Aila säger med stark betoning, avslutar vi vårt samtal och jag frågar bara avslutande:

Vad väntar härnäst, nu när intervjun är slut?

Jo, nu ska jag ta mig en kopp kaffe, skrattar Aila. Och sedan ska jag sätta mig ner vid datorn och dokumentera. I morgon väntar ett hembesök där jag ska följa upp insatser som pågår. Jag ska tillsammans med en boendestödjare träffa en förälder till ett barn, en tonåring som får hjälp hemma, så kallat boendestöd. Hjälpen här kan bestå i stöd till föräldern i föräldrarollen, men också praktiskt stöd, som att följa barnet till skolan om morgnarna. Nu ska vi se om stödet ska fortsätta eller inte.

Här skiljs vi åt, Aila och jag. Aila med en kopp kaffe i handen och jag en erfarenhet rikare. Nu har jag lite mer koll på ett av Sveriges viktigaste jobb.

Kontakt för den här sidan:

Senast uppdaterad: 28 september 2016

Kontakta oss

Kungsörs kommun

736 85 Kungsör

Telefon växeln: 0227-60 00 00

E-post: info@kungsor.se

Organisationsnr: 212000-2056

Öppettider kommunhuset

Måndag-Fredag

7.30-12.00 och 13.00-16.30

Besöksadress:

Drottninggatan 34

Tillgänglighet och dialog

Lättläst

English

Lämna synpunkt

Om webbplatsen

Translate this page: